Chaps

Tänkte belysa en karaktäristisk detalj som man ser i stort sett i varje westernfilm som innehåller en cowboy som är i närheten av boskap, dom klassiska chapsen. Dessa är ett slags benskydd mot väder och vind men även buskage. Dom har sitt ursprung i Mexiko men användes också av begsmän och indianer. 
 
Denna cowboy bär chaps.
 
Chapsen fanns i olika varianter. Boskapsfösare som drev boskap från Texas och norr ut använde ofta chaps gjorda av tjurhud. Dom kallades för "Leggins". 
På prärierna i norr använde man ofta raka chaps med fickor fram. Dessa benämnde man "shotgun chaps".
På 1880-talet bar man vidare chaps som gick under namnet "batwing chaps" eller "wing chaps"
Efter 1887 började man med chaps av angora. Dom var ofta kräm- eller svartfärgade.
 
Dessa män har på sig dessa angorachaps som man kallade för woolly chaps.
 
I norr använde man, förutom som skydd, chapsen också för att få extra värme under nätter eller under dom kallare årstiderna. I dom södra landsdelarna fungerade dom perfekt som skydd mot taggiga buskar.
Tycker nog själv att woolly chapsen ser lite otympliga ut......eller vad tycker ni?
Allmänt, Classic western things | | En kommentar |

Hyrstall - the Livery Stable

Hyrstallet tjänade som dagens biluthyrning. man kunde hyra hästar, spann, små och stora vagnar efter behov. En av skillnaderna mot idag var att man skulle lämna tillbaka det hyrda i samma stall. Gjorde man inte det utfärdades en häktningsorder.
 
Livery stable - hyrstall.
 
Hyrstallen låg ofta i närheten av hotell och liknande inrättningar.
Hur mycket det kostade att hyra  är svårt att säga då många annonserade med "acceptabla priser".
1850 annonserade ett stall att det kostade 50 cent per dag att ha en häst inaccorderad. Ganska dyrt med tanke på att en månadslön för en arbetare knappast översteg 11 dollar. 1880 kunde det kosta ca. 10 dollar i veckan för att inhysa en häst.
I detta ingick stallplats, vatten, 2 utfodringar per dag samt en motionstur per dag. Man kunde också bara hyra stallplatsen och sedan stå för allt annat själv.
 
Ett annat hyrstall.
 
Man kunde också hyra in hästen i beteshagar. Då fick hästen utfodra sig själv med tillgängligt växande gräs.
Stallinnehavaren hade rätt att hålla kvar hästar och vagnar om han inte fick betalt för sina tjänster.
 
Allmänt, Classic western things | | Kommentera |

Spelande i "the Old West".

Precis som nu var människorna under westerntiden intresserade av spel. Man gillade spänningsmomentet samtidigt som man hoppades på att man skulle kunna få lite tillskott i kassan. Dom flesta spelade bara någon enstaka gång då det fanns någon slant över att satsa, men det fanns också dom som livnärde sig på att spela.
På den tiden fanns det inte så många lagar som reglerade hur spelandet skulle gå till som det finns idag.
Då spelade man på allt från kort och tärningar till boxningsmatcher. Jag tänkte att jag skulle förklara lite olika spel vartefter i olika inlägg.
 
Spelandet lockade många olika människor till framför allt saloonerna.
 
Det första spelet jag tänkte förklara är "the Faro game".
Detta kortspel tog sin början i Frankrike i slutet av 1600-talet. Försvann sedan i Europa och blev efter hand mycket populärt i Amerika framför allt under guldrushens dagar. Sista Faro stället stängde 1985 i Nevada USA.
Hur spelar man då Faro. Man spelar oftast på ett avlångt bord som är täck av en duk på vilken det är utmålat alla kort i en färg, från ess till kung.
 
Spelbordet för Faro-spel kunde se ut så här.
 
Spelet började med att spelarna, som kunde vara hur många som helst, satsade sina vad på valfria utmålade kort.
Därefter tog dealern och lade en kortlek i något man kallade för "the Shoe", en ask som förhindrade fusk.
Sedan tog han det första kortet och "slängde" det. Därefter drog han ytterliggare ett kort som var bankens kort, eller förlustkortet. Detta kort lades till vänster om "the shoe". Därefter drogs spelarkortet eller vinstkortet som lades till höger. Dom som hade satsat på samma nummer oavsett färg som vinstkortet vann samma summa som dom satsat. På förlustkortet tog banken pengarna som var satsade där. Alla andra satsningar låg kvar. Man kunde också spela på att vinstkotet skulle vara högre än förlustkortet.
När dom två korten var dragna och vinster och förluster var justerade kunde ny satsningar göras antingen med dom pengar man hade kvar på bordet eller med nya insatser. Så fortsatte spelet tills tre kort återstod i givarleken i the Shoe. På dom tre sista korten fanns det lite specialregler som känns som lite överkurs.
 
Spännande Faro-spel.
 
Farospelet hade bättre odds en dom flesta andra spel på den här tiden. Spelberoendeproblematiken hade nog inte uppfunnits än i alla fall..........
 
Allmänt, Classic western things | | Kommentera |
Upp