Jane got a gun.

Otaliga westernfilmer har producerats genom åren. Det är kul och intressant att se att det kommer lite nya filmer i denna kategori.
Senaste filmen jag såg heter: "Jane got a gun" och är gjord i år. Huvudkaraktären heter Jane som filmens titel antyder.
 
Jane spelas av  Natalie Portman. Hon spelar en kvinna som bor på en ranch med sitt barn och sin man.
Mannen spelas av Noah Emmerich. I filmen heter han Bill Hammond. Han är en före detta buse som har stadgat sig. Han kommer hemridandes skjuten och svårt skadad.
Hans före detta kumpaner är efter honom och Jane förstår att hon måste göra något för att skydda familjen och gården. Hon vänder sig till sin gamle pojkvän som är händig med vapen och sprängmedel.
 
Till en början är han inte beredd att blanda sig Janes problem men ändrar efter hand uppfattning. Han hjälper henne att lära sig skjuta och så vidare. Han flyttar mer eller mindre in på ranchen och det uppstår förstås lite spänning mellan honom och Janes man. Före detta pojkvännen spelas av Joel Edgerton.
Spänningen i filmen byggs upp efterhand mot vad man förstår skall komma.....
 
Ett onsdskefull banditgäng blir man inte av med hur lätt som helst. Ledaren för gänget, andra mannen från höger, spelas av Ewan McGregor.
Personligen så tycker jag att filmen har en något för tunn handling och är ganska förutsägbar. Dom bästa skådespelarinsatserna görs enligt min mening av Portman och Edgerton, som är ganska förtroendeingivande.
Det är en del westernkänsla i den, men jag skulle nog välja en annan westernfilm om jag hade fler att välja på.
Den är enkelt filmad och inga onödiga tagningar. Men visst, det är western i 1 timme och 38 minuter.
Filmer | | Kommentera |

Tomahawk

Förra året köpte jag en replika av en cermoniyxa, en så kallad tomahawk. Jag köpte den under "trapper rendez vous meet" dagarna på High Chaparral. Den är gjord efter autentisk förlaga.
Nu tänkte jag att jag skulle få till någon form av arrangemang med denna yxa.
Yxan är av den typ som är gjord med rökfunktion, det är hål i hela skaftet och yxhuvudets baksida är en pipa.
 
Innan européerna kom till nordamerika hade indianerna redan yxor. Eftersom tillverkningen av järnföremål inte var känd så hade dom yxhuvuden utav sten.
Sedan införde den vite mannen den typ av yxa som sedan tog överhand hos indianerna. Yxor användes vid byteshandel m.m. Vid cermonier blev rökyxan ofta använd, den syboliserade då fred genom gemensamt rökande.
 
Jag hoppas att jag har hela arrangemanget klart inom 10 dagar. Jag återkommer då med en bild och hur jag har gjort.
Inredning, Native americans | | Kommentera |

Larcena Pennington

Livsöden finns förstås lika många som det finns människor. En del får dock utstå ett hårdare liv en andra.
Jag tänkte här skriva lite om en enastående kvinna med en oerhört stark vilja att fortsätta livet trots stora motgångar.
Kvinnans namn är Larcena Pennington.
Sydöstra Arizona köptes loss av Mexico 1854. Detta område kallades av dom relativt få nybbyggare som kom dit för "köpet". Av dom förra ägarna hade det kallats "Apacheria". Namngivet efter dom indianstammar som bodde i området.
En grupp med Apacher, ca: 1880.
 
År 1856 etablerade Poston Sonora Exploring and Mining Company sitt huvudkontor i Tubac. I närheten etablerade kapten Richard Ewell Fort Buchanan.
I slutet av 1856 bodde det ca: 1000 personer runt dessa etablisemang. Knappt 5 mil söder därom fanns ett nybyggarställe beläget i en dalgång, det var sju rancher och kallades för Sonoita.
År 1857 kom em man vid namn Elias Pennington till området. Han hade tidigare flyttat från Tennessee till Texas. Då hans fru dog bestämde han sig för att dra vidare väster ut till Californien. Detta var dock inte gjort hur lätt som heslt, han hade tolv barn - 8 flickor och 4 pojkar.
Då Larcena, en av döttrarna, blev sjuk så stannade familjen vid Fort Buchanan för att invänta hennes tillfrisknande. Ett antal av familjens oxar blev då tagna av apacherna.
 Utan starka dragdjur var det svårt att ta sig vidare...
 
Familjen flyttade då till östra sidan av Santa Cruez River där man började odla olika grödor som man sedan sålde till fortet och andra ställen.
Familjen började socialisera med olika människor i området. Det var en del fester och andra tillställningar. I detta område var, kvinnor i allmänhet och vackra kvinnor i synnerhet, en sällsynhet.
Av familjen Penningtons döttrar så var den 22 åriga Larcena den absolut vackraste. Hon krossade många unga mäns hjärtan.
På juldagen 1859 gifte hon sig med John Page i Tucson. Page var en vildhjärna som hade kommit till dalen 1857. Efter giftermålet flyttade paret in på William Kirklands Canoa ranch vid Snata Cruez River.
 Larcena Pennington, en mycket vacker kvinna med enastående livsvilja.
 
Kirkland drev ett timmer företag och fällde skog ca: 2 mil från ranchen. Larcena passade en 10-årig flicka som hette Mercedes. Efter ett tag blev Larcena sjuk. I våtområdena i dalen fanns det malaria och andra sjukdomar.
Man trodde att luften i det högre belägna timmerlägret var bättre så den 15 mars 1860 begav sig Larcena, Mercedes och en man vid namn William Randall av mot timmerlägret i en oxdriven vagn.
Med sig hade hon en gungstol och en fjäderstoppad madrass vilken hon hade fått av Kirkland i bröllopsgåva.
 
SVÅRA TIDER STUNDAR
 
Efter en tidig frukost i timmerlägret hade Page och hans män gett sig av för att fälla träd medans Randall hade gett sig ut på jakt. Kvar fanns Mercedes och Larcena och Larcenas lilla hund. Larcena satt i gungstolen i sitt tält då hon plötsligt hörde skrik. Tältduken flög upp och en apache-krigare kom in. Han föste omilt ut Larcena ur tältet. En annan indian höll ett grepp om Mercedes. Larcena såg att det var fem indianer. Det var Tonto-apacher. De förstörde lägret i jakt på bra föremål. De hällde ut mjölet och förstörde fjädermadrassen.
Sedan förde dom med sig Larcena och Mercedes norr ut i den otillgängliga naturen.
 Vacker  natur, men inte lätt att vandra i, särskilt inte om man dessutom inte mår bra....
 
Randall kom tillbaka till lägret och såg vad som hade hänt. Man drog genast igång åtgärder för att samla ihop räddningspatruller. Med långa avstånd tog det dock tid att få ihop manskap.
 
Larcena såg till att hon lämnade spår efter sig i form av avbrutna grenar och tygbitar från sitt förkläde.
Vandringen gick långsamt för Larcena i den oländiga terrängen, hon var sjuk och klädd i långa stora kjolar.
Indianerna förstod att de var förföljda och sade åt Larcena att ta av sig kläderna. Hon tag av sig allt utom underkläderna och en underkjol. En indian föste fram henne mot en klippavsats. Då hon vände sig om stack han ett spjut i hennes rygg. Hon föll ner och hamnade mot ett träd. Två indianer följde efter och stack henne flera gånger med spjuten. En sten slogs mot hennes huvud.
De lämnade henne sedan i tron att hon var död eller snart skulle dö.
 
Räddningsuppbådet kom efter hand fram till platsen, men Larcena var för svag för att kunna påkalla hjälp.
Man trodde att det var Aravaipa-apacher som hade begått gärningen.
 
Efter kanske ett par dagar vaknade Larcena till ur sin medvetslösenhet. Hon var illa däran. Hon smälte snö i sina händer för att kunna dricka.
Hon såg ett landmärke som hon visste låg nordöst om Canoa Ranch. Hon var för svag för att ta sig upp igen.
Hon kröp och ålade sig fram. Hon levde på gräs och bär.
Efter ohyggligt lidande kom hon fram till timmerlägret där hon fann det uthällda mjölet. Hon gjorde mjölkakor som hon åt. Vid ett tillfälle hade hon sett en ox-kärra på håll. Hon hade skrikit men inte fått kontakt. Hon hade då tagit en remsa vitt tyg från sin underkjol och viftat med. Men männen och ox-kärran försvann.
 
Efter dagars krypande så var hennes armar och ben svårt sargade av naturens ogästvänliga underlag. Skinnet var nästan helt borta. Men hon gav inte upp.
När hon vaknade en morgon hörde hon röster. Hon kröp mot ljudet och träffade på en man vid namn Brown. Han var kock vid huvudlägret för trädfällningen. Vid synen av hennes uppenbarelse trodde han först att det var ett spöke och sprang för att hämta hjälp. Då de kom tillbaka förstod de vad det var.
Han bar Larcena tillbaka till lägret där bl.a hans fru fanns. Hon började att tvätta och göra i ordning Larcenas sår och kropp. Hon plockade ur stenar och stickor ur såren. Det hade gått 15 dagar sedan apacherna förde bort Larcena från lägret.
Efter lång tids behandlande hämtade sig Larcena från sina skador. Men i dom efterföljande årens indian-räder dödades hennes man, far och två bröder.
1870 gifte hon om sig med advokaten och domaren William Fisher Scott.
 William Fisher Scott
 
Denna enastående kvinna, Larcena Pennington, dog 1913 i Tucson 76 år gammal. Hon sade ofta:"Gud är god och vet bäst". 
 
För dom som undrar hur det gick för Mercedes så klarade hon sig. Man bytte henne mot två indiankrigare och en vagnslast med gods. Hon dog dock vid en svår förlossning - det var vid hennes fjärde barns nedkomst. Hon var 26 år och dog 1875. Hon var gift med Charles Shibell som år 1876 blev Sheriff.
 
Fritt översatt efter en skrivelse av  Paul Andrew Hutton.
Kvinnor in the old west | Arizona | | Kommentera |
Upp