Robert E Lee, del 2, kriget.
När Lee var i väst blev hans hustru allt sämre i ledgångsreumatism. Hon ärvde sin fars nedgångna jordegendomar.
Lee fick ta ledigt över ett år för att få ordning på allt. Kriget mellan södern och norr närmade sig allt mer. Den 18 april 1861 blev Lee kallad till president Lincolns vän Francis Blair. Denne erbjöd Lee att leda nordstaternas armé i det kommande kriget.
Lincoln, som var president när flera stater i södern ville bryta sig ur unionen.
Lee kunde dock inte svika södern där han hade sina rötter. Han tackade nej till erbudandet.
han skrev till krigsministeriet och sade upp sin tjänst vid militären. Han var en stor beundrare av George Washington och ansåg att sydstaterna inte borde lämna unionen.
Lees hemstat Virginia var med i konfederationen och Richmond blev dess huvudstad. Sydstaterna satte upp en stor armé och på bara ett halvår hade Lee blivit general, detta skedde i augusti 1861. Den tredje högste militären i sydstatsarmén.
Robert E Lee
Den 1 juni 1862 gav konfederationens ledare Jefferson Davis honom befälet över Army of the Northern Virginia. Hans uppdrag var att skydda staden Richmond. Hans armé hade 90000 soldater och mot honom stod nordsidans Army of Potomac med 105000 man under ledning av George McClellan. De befann sig bara en mil från Richmond och var förvissade över en snar seger över sydstatsarmén. Men Lee som var offensivt skola gick till anfall och drev efter sju dagars krig bort nordstatsarmén. I norra Virginia befann sig John Pope med sin armé Army of Virginia. Lee fortsatte att var offensiv och anföll även denna armé innan den andra slagna armén skulle hinna hämta sig. Detta slag vid Bull Run blev en total seger för Lee.
Som det kunde ha sett ut efter slaget. Målning av Don Troiani.
Han insåg att södern inte kunde vinna genom att gå iförsvarställning. Under sitt första år som befälhavare vann Lee 4 stora slag och förlorade ett. Detta trots att han alltid var i numerärt underläge. Han hade alltid en klar strategi. Hur långt kunde han han komma med detta? Se det avslutande inlägget om General Lee i del 3.
Häftigt!